okt
31
Skrivet av:
Daniel Yalin
2011-10-31 12:28
Vad ska man säga? Hur ska man börja? Vad ska man få med? Med en huvudvärk som vägrat släppa av allt firande igår ska jag försöka skriva några ord kring kvalrysaren som kommer att etsa sig fast i alla rödgula hjärtan i evigheter.
Nervöst gick man mot arenan. Hur skulle detta sluta? Syrianskas spelare såg laddade ut inför matchen och man bara hoppades att de skulle plocka fram det där krigarhjärtat som inget kan stoppa på planen. När domaren blåser igång ska allt avgöras. Vår framtid står på spel och vår stolthet kan få sig en rejäl törn om vi torskar. Nu handlar det bara om att vinna eller försvinna. Var och annan gör korstecknet på läktarna och ber till Gud om styrka. Kriget är igång och Syrianska tar tag i taktpinnen. En hunger hos alla spelare vi inte skådat på länge ger supportrarna hopp. Men första halvleken slutar 0-0 trots att vi haft gott om målchanser att kunna ta ledningen. När vi däremot lyckas ta ledningen i andra halvlek brister allt lugn som finns inom mig i ett enda stort glädjerus! Nu blir det nerver ända in till slutet. En fast situation, precis som i Ängelholm får publiken att tystna på läktarna i ett ögonblick, dock inte helt rättvist. Men vi fortsätter skrika ”kämpa suryoye” och hoppas spelarna ska fortsätta vakna till liv igen.
Ängelholm försöker maska och återigen maska till sig värdefull tid för att besegra Syrianska. Fegt och i det ögonblicket bad jag innerligt att sådant inte skulle löna sig! När Syrianska tagit ledningen och arenan återigen kokade så bedriver Ängelholm samma taktik som tidigare, maskning. Enda gångerna de vill spela fotboll är när de vinner boll och har chans på kontring. De försökte hålla resultatet och ta det hel till förlängning, men viljan hos rödgult var starkare än Ängelholms fega taktik. Dock ska Ängelholm ha credit för att ändå i vissa delar av matchen försökt skapa lägen framåt och hade en och annan chans att kunna göra mål. Detta jämfört med våra tidigare möten i Superettan då vi i princip mött elva försvarare på deras planhalva likt kinesiska muren. I Ängelholm var det stor glädje efter matchen senast. Men i ärlighetens namn var det ju Syrianska som gjorde Ängelholm så bra då vi underpresterade rejält. Ter till matchen. Vid Syrianskas ledning var det hela tiden oroligt då vi visste att en äcklig fast situation kunde avgöra kvalet, trots vår enorma press och klara målchanser. Strax innan slutminuten satte de flesta hjärtat i halsgropen när Ängelholm återigen fick en farlig fast situation där ett insläppt mål hade varit ödesdigert. Men rättvisan segrade till slut och när bollen dribblas runt i straffområdet i absolut sista minuten skriker publiken skjut, men Saleh är iskall och dribblar siste man och skjuter istället in bollen som styrs av en försvarare in i mål. Det ska dock tilläggas att Ijeh stod tätt bakom och hade försvararen inte gjort självmål hade Ijeh smällt in bollen distinkt. Vilda glädjescener utspelar sig på arenan när domaren några sekunder efter blåser av matchen. Jag skriker mig fullständigt hes och riktar samtidigt min enorma glädje särskilt till dessa:
Alla därute som inte trott på Syrianska denna säsong av olika anledningar. Vi kan köpa snacket om dåliga publiksiffror som en anledning till att inte vilja ha kvar Syrianska i allsvenskan. Vi själva har varit besvikna över just den biten. Vi får hoppas det blir en förbättring till nästa säsong.
Alla därute som av ekonomiska/praktiska skäl inte vill ha Syrianska med i Allsvenskan. Det kan handla om kortare bortaresor till Ängelholm för en del motståndssupportrar nästa år.
Alla därute som har fördomar i det medvetna eller undermedvetna emot Syrianska. Det har varit en lång resa och på vägen har vi kantats av fördomar på olika sätt mot vårt lag. Det kan vara smutskastning i media utan saklig grund. Det kan handla om ramsor på läktarna där man gör narr av vår bakgrund. Det kan t o m handla om fördomar kring något som egentligen inte har något med fotboll att göra, våra yrken där vi svartmålas som en bunt pizzabagare. Det hade föga förvånande om det inte är samma kategori människor som kritiserar oss för detta och sedan tillbringar fredagskvällarna i just pizzeriorna framför en rykande het kebabpizza och njuter av livet.
I så fall borde hela fotbollssverige buga inför Syrianskas bedrift att hålla sig kvar i allsvenskan med ett gäng pizzabagare. Det är lätt att bilda sig en sneddriven uppfattning om vilka syrianerna är. Men hur ni än vrider på det hela är vi både stolta syrianer och svenskar. En stor majoritet av oss har etablerat sig i detta land och fotbollen är inget undantag. Alla är välkomna till våra matcher, oavsett bakgrund in i den syrianska familjegemenskapen på läktarna. Vi tror på mångfald och respekt för människors olikheter. Håll er till sportsliga argument och lägg allt annat åt sidan.
Vare sig ni ville, önskade eller trodde på det så spelar Syrianska i allsvenskan 2012. Då ska vi visa vilka vi är! Finns många orsaker bakom vår placering i år. Men nästa år blir vi fruktade på planen, sanna mina ord.
Jag kunde inte låta bli att skratta när jag efter matchen på väg hem till Norrköping läste rubriker i vissa tidningar i stil med:
”Syrianska håller sig kvar i Allsvenskan genom ett självmål”.
Vad vet jag, men kanske är det ett klockrent exempel på vad jag syftat på tidigare i min text. Tror man på fullt allvar att ett självmål räddade hela vår existens i allsvenskan så rekommenderar jag dessa media skribenter att istället ägna sig åt att recensera något helt annat än fotboll.
Gårdagen var outstanding! Tack till er alla som trott på laget, klubben och våra färger! Vi kommer tillbaka starkare än någonsin!
Text: Lärarstudent, Daniel Yalin