Krönika: Konsten att svara ett kall

Sulan och Abbe har svarat för konststycket att föreviga en hjältestatus hos oss supportrar. De kommer alltid att bli ihågkomna för att ha levt upp till det som dem en gång i tiden svurit sig att göra. Har Sharbel och Lolo ambitionen för ytterligare ett konststycke?

För några år sedan satt jag och mina vänner på Stadion och jublade. Abgar Barsom hade drämt iväg ett fantastiskt skott som fick nätmaskorna att vaja bakom en kraftigt överlistad målvakt. Jag kommer inte ihåg vem målvakten var eller ens vilket lag han tillhörde, vi var på plats för att Abbe lockade oss. Han var fullständigt fenomenal att bevittna och vi drömde bort oss att se han skina i Syrianskas tröja någon gång.

Samtidigt som Abbe röjde framgångar på Stadion såg Sulan till att favoriseras hos söderkisar. Det var inte för någon exceptionell talang som han sög åt sig hyllningar, det var för hans professionalism och karaktär. Sulan kommer nog alltid att bli ihågkommen på Söder, men hos oss är det mer än så, här är han en av oss.

Den Allsvenska kostymen var i det skedet av karriären inte längre ett mål för Abbe och Sulan att växa i, den var färdigskuren och satt perfekt på kroppen. Bägge hade många Allsvenska säsonger kvar att prestera och vi var inte sena med att lyfta fram dem som våra grabbar. Deras karriärer fortlöpte och proffslivet hägrade. Abbe hann med Champions League kval och stångades mot världens dåvarande bäste ytterback, Gianluca Zambrotta. Sulan byggde vidare på sin popularitet och bajenfansen tillägnande honom ramsan ”upp med Sulan på topp”.

Mitt i allt detta kände ändå Sulan och Abbe av Syrianskas kall. Även då vår önskan i det karriäravsnittet var långsökt så lovade dem att infria den i framtiden. De värmde i hjärtat hos oss supportrar, bägge uppvisade en sann kärlek till klubben och påbörjade en gravering i hjärtat hos oss. Att någon gång få bejubla dem i Syrianskas färger var inte längre ett hopp, det blev ett faktum.

Många matcher senare var tiden inne, Sulan fattade pennan och skrev på 2009. Inför årets magiska säsong anslöt även Abbe. En konstig känsla rann igenom oss supportrar. Med Sulan och Abbe i laget skulle ett avancemang till Allsvenskan kanske att förbli mer än bara en dröm. Med facit i hand blev det en realitet, snyggt regisserat av dem bägge som i högsta grad bidrog till avancemanget. Den påbörjade graveringen var nu inristad i hjärtat. De lyckades med konststycket att förmedla fokus, professionalitet och injicerade laget med en massa rutin och stabilitet. Abbe lyste med sin pondus på plan och Sulan andades mognad. Det räcker med att lyssna på deras kommentarer under intervjuer för att förstå vilken vishet, intelligens och rutin som Syrianska dragit nytta av.

Men Abbe och Sulan är inte dem enda spelarna som känt av Syrianskas kall. Lolo och Sharbel är två andra som svurit sig vara beredda att försvara Syrianskas färger. Det är något magiskt över kallelsen Syrianska andas ut. Det är som att klubben har en telepatisk förmåga att förmedla ut sitt budskap och syrianska fotbollsspelare är inte sena med att replikera, som något självklart ingen kan förklara. Det spelar dessutom ingen roll om du inte har Syrianska om moderklubb, känslan finns där ändå. Det är ett känslofull samspel mellan klubben och dess förlorade söner och ingen har nog hjärta att avstå när modern kallar.

Det är konst att förbise andra erbjudanden till förmån för klubben man älskar, det är konst att visa fortsatt prov på fokus och professionalism med mästartitlar i bagaget, det är konst att på bekostnad av uppoffringar ge sig ut på plan i Syrianskas färger i syfte att skapa glada tillrop till alla supportrar. Abbe och Sulan har nu förevigat en hjältestatus hos en ung generation och tillhör den skara av förebilder som ”Bobbos” och ”Fikkan” blev för oss äldre en gång i tiden.

Sharbel och Lolo, tiden är mogen för ytterligare ett konststycke, nu är det upp till er.


Text: Jan Grigo