Krönika: Konsten att släcka bränder

Jag sitter fortfarande och njuter av en påse karameller. Den är banne mig välförtjänt efter alla sura säckar vi har tvingats konsumera denna säsong.

Det har på alla sätt och vis varit en benhård säsong med många beska inslag. Nej, jag tänker inte lägga till det så normalt förekommande klyschan ”men många roliga sådana också”. Bortser man den eufori vi fick uppleva i kvalmatchens absolut sista sekunder så har säsongen i överlag varit hänsynslös.

Låt oss kludda över kvalmatcherna och ta fram säsongens minnesanteckningar. Skulle man försöka teckna en sammanfattande bild över hur säsongen sett ut så skulle bilden bestå av ett stort antal brandlågor med Özcan i mitten som ihärdigt försöker släcka. Lägg därtill lite siffror som symboliserar omgångarna så är cirkeln sluten, en brand inför varje omgång. Givetvis finns det en förklaring till alla bränder, men hela laget gick runt med stänk av bensin som antändes vid minsta lilla. Var det åldern? Bristande erfarenheten? För hård träning? Otur? Felaktiga värvningar? Tack vare mannen i mitten måste vi nu dyka in och försöka komma åt grunden och göra det brandsäkert.

Inför den Allsvenska debuten varnade annars Özcan för den allmänt kända eldslågan, att straffas för minsta lilla misstag. Här råder ingen nåd, Allsvenskan är bra nog att förbise barnsjukdomar och kännedomen till trots åkte vi på några brännskador. Ett tag blev det smått komiskt att vittna om alla mål vi släppte in i det absoluta slutskedet av matcherna. Det var nästan en självklarhet att mål skulle komma, frågan var bara i vilken slutminut. Här lyste ett problem fram, svårigheten var bara att det inte gick att peka och hitta ”Bulls Eye”. Det irriterade fram en reaktion som emellanåt gladde oss, men problemet reparerades aldrig bort.

Kanske var det uteblivna sportsliga framgångar som drog ner på publiksiffrorna, men egentligen hänger det hela ihop. Dras man med skadeproblem så blir resultaten därefter vilket i slutändan även faller ut i minskat intresse och det redan så snäva publikunderlaget får sig en törn. Södertälje är en sportsligt delad stad och kan inte mäta sig med de större städerna. Det Allsvenska varumärket verkar inte vara stark nog att locka Södertäljebor som inte nödvändigtvis behöver hålla på Syrianska men som ändå kan tyckas finna Allsvenskan vara underhållande nog att se på plats. Här måste man ta sig en funderare på vad som kan göras för att fånga den skaran.

Det mediala hånet om Syrianskas mytomspunna publikunderlag reserverar vi oss för. Visst har vi supportrar över hela världen, men det är förvisso inget vi har påstått ska fylla läktarna. I medias värld går gränsen vid fyra inskickade e-mail för att rubriceringen ”Svenska folket rasar” ska gälla. Vart går gränsen för hånet på publiksiffror? I de lite större och viktigare matcherna fick vi skönja fyllda läktare med passion som vårt signum, men det släcker heller inga bränder i längden. Det finns ingen kalender för passionen, den ska parkeras på plats oavsett motstånd eller viktighet bör det tilläggas.

Media har i år annars varit duktiga på att koka ihop teser som ideligen talade emot Syrianska. I vissa fall behöver du inte ens vara skyldig för att åka på ett massivt kneg för att bevisa felaktigheter. Journalisters privata agenda ska inte underskattas och inte heller Flashback för den delen. Det är brandkänsligt material ingen vill roa sig med i onödan, men i utbildningssyfte fungerar den utmärkt.

Beblanda den ihärdiga skadeproblematiken, frånvaron av vår ryggrad, de psykologiska smällarna, växlande formkurva, undermålig publiksiffra och du får en bunt molotovcocktails starka nog att rasera bort ens existens. Det är nästan en bragd att i ett första skede knipa en kvalplats och i nästa skede överleva Allsvenskan. Ett unikt historiskt inslag på modern tid.

Denna strapats har sorgligt nog möjligtvis dragit musten ur vår store man. Även den bäste har en gräns att bestiga berg i motvind och med bly i ryggsäcken. Alla vi som redan nu gottar i oss ännu en Allsvensk tillvaro borde ägna en tanke på alla dem som agerat brandmän och givit oss den möjligheten. Ingen vet hur Özcan tänker, men att hans blotta närvaro inte längre skulle vara en självklarhet på arenan gör mig orolig. Han om någon vet hur det känns att agera brandman och brandmän är vad vi behöver även framöver.

Vi hoppas på att näringslivet i Södertälje och mer därtill sätter ett värde på det Allsvenska varumärket och Syrianska som en representant för Södertälje. Vi har inte resurserna att spela Allsvenskan i ett avslappnat tillvaro. Vi kan bara luta oss mot vår passion och att alltid jobba och sköta klubben som det är vårt eget barn.

Vi kritar på årets story och konstaterar att vi slutligen var kriminellt bra mot Ängelholm, grabbarna borde spärras in för den insatsen. Vill någon anmäla oss för det så lär vi släcka den branden också. Vi jobbar 25 av dygnets 24 timmar….Bring it on Bitch.


Text:
Jan Grigo
jan@syrianskafc.com

Foto:
Richard Ström