Krönika: Sexton poäng senare

Det stundar EM-premiär och de allsvenska arenorna ekar uppehåll. För några lag är det en välbehövlig sådan, för andra en dolk i momentum.

Förutsättningarna för årets Allsvenska lämnade mycket kvar att önska och försatte laget i en träsk som skulle kräva en enorm arbetsinsats att ta sig ur. Syrianska var i ärlighetens namn inte redo på något plan och dem tolv första omgångarna bereddes att avverkas med hjärtat i halsgropen. Det gällde att plocka poäng till varje pris och mycket talade emot oss.

Med det som utgångspunkt så slog det ändå gnistor om oss i premiären. Laget uppvisade ett gediget muskelarbete och Allsvenskans svar på Real Madrid åkte på en påsksmäll. Mikael Stahre lyfte på hattjäveln och Özcan sket i all tabell siande. Men premiärskalpen kom också att bli inkörsporten till Özcans numera obligatoriska huvudbry, en diger sjukstuga. Mattan drogs undan, bränderna avlöste varann och operation att få ihop ett lag till varje omgång blev ett faktum. Syrianskas svar på normalläge numera.

Innan säsongen var den allmänna uppfattningen bland supportrarna att årets upplaga av Syrianska som klassen bättre än föregående säsongs. Sedan hopade sig problemen och den tidigare så bestämda inställningen blev över en dag förbytt till domedagsstämning. Den hetaste kritiken var att spelare med många års erfarenheter blev aldrig riktigt ersatta. Vidare menade man att man haft fel värvningsstrategi. Kärt barn (kritik) har många namn och när man sedan åkte på en bitande förlust mot serieledarna Elfsborg blev det ett maraton av motsägelsefullt agerande hos många sportchefer på läktaren och skärmanalytikerna hemma på sofflocket stod givetvis på sportchefernas sida. Här fanns inget utrymme för skrala insatser minsann, oavsett vad förutsättningarna heter.

När det irrationella agerandets förespråkare reagerat klart klev Sharbel Touma fram och gjorde ett hattrick mot formstarka Peking på deras hemmaplan. Det blev startskottet för en finfin period. Yussuf Saleh var som förbytt och lyfte sig ett steg, unge Alex Michel spelade som om han varit på plan i 10 år, Johan Arneng klev ner som högerback, Alex Perreira växte för varje match, Lolo Chanko började hitta sitt passningsspel, Anders Bååth mognade för varje dag, Omar och Haris började hitta varann och Dinko Felic stångades som aldrig förr. Fotboll är som en vålnad som i vissa stunder inte går att förklara.

Jag ger mig inget utrymme att på djupet utveckla på vad som fick laget att ta 12 poäng på de sista 5 matcherna annat än att hänvisa till den psykologiska faktorns betydelse, det är en medverkande kraft som ännu en gång visat sig vara svår att överrösta. En annan möjlig delförklaring är väl att laget började komma i fas med de andra lagen, vi låg ju några veckor efter vid start. En tredje delförklaring är vissa spelare klev fram och tog ansvar. Summa summarum är att vi har självtilliten att våga spela, även på bortaplan.

Mest glädjande är att vi fått se prov på möjliga konstellationer som Özcan annars aldrig hade testat om sjukstugan stått tom. Arneng som ytterback och Michel som mitt- eller ytterback, vem hade vågat gissa på det? Visst känns det som att Yussuf Saleh tagit ett steg i sin utveckling och växt? Minst glädjande är att vi var i ett stundande period av självförtroende och kunde av bara farten plocka ännu flera poäng. Vi var i ett momentum som bromsades hastigt av uppehållet. Låt oss hoppas att den rivstartas upp när det dags igen.

En annars klockren förklaring (nästan vetenskapligt bevisat) till vad som definitivt INTE hjälpt laget att plocka poäng är publiken. Media menar ideligen på att publiktillströmningen i Södertälje är en myt. Problemet med det utrönandet är att media själva byggde upp den förhoppningen som de nu kallar för myt. Vi själva vet hur det egentligen förhåller sig, kvantiteten finns där då det gäller, men passionen finns alltid där och den kan ingen kalla för myt. Visa upp den sanna passionen och låt den inte vara ett föremål för ett resultatstyrande läktarkultur. Vi gör en nystart mot Djurgården.

Off topic:

- Svängde förra helgen in på Brunnsängs IP då jag såg några av Syrianskas pojklag spela. Vill rikta en stor eloge till de ungdomsledare som tar sig den tid och energi att ta hand om dessa pojklag. Rekommenderar för den som kan att befinna sig på någon pojkmatch och ge stöd åt dessa själar.

- Inte ens Haris är hård nog att avslöja om Özcan delat ut en hårtork.

- En journalist kom raskt och virrigt in när sekunder återstod av en presskonferens och i farten frågar han Özcan ”Varför har du handen gipsad”? Sedan följde några pinsamma sekunder innan han reste sig bort till disken och undrade ifall det fanns mat kvar att förtära. Journalistturken?

- Skippa ifrågasättandet av 160 papp, hoppa över några latten så har ni råd.

- Dem flesta idéer på förbättringar och allmän kritik kommer av dem som aldrig är på matcherna.

- Som tur är har klubben sytt ihop ett system att bli medlem som är enkel nog för en dummy att klara av. Undanflykternas tid är förbi, nu gäller det att fånga alla om duckar istället (inklusive mig).

- Sekunderna efter att publiksiffran ropas ut av speakern är ett föremål för ett legendomspunnet tidpunkt att minnas tillbaka i framtiden. Alla är lika förvånade varje gång, vrider huvudet och surrar högt en egen siffra under några sekunder innan fokus vänds mot plan igen.

- Äldre som känner mig sedan barnsben men av diverse anledningar inte kunnat avgöra huruvida det är jag som är på TV, 4-åringar på dagis som säger ”iii…du är med på TV”, kollegor på jobbet ”fan vill du av TV-rutan?”. Studio SFC är verkligen ett program som ses av alla :-).

Vill du göra reklam i våra sändningar så kan du höra av dig till marknad@syrianskafc.com

Text:
Jan Grigo
jan@syrianskafc.com